tisdag den 6:e November 2012

Suttit och pratat med pappa i telefon i 30 min. Är verkligen jobbigt att det är såhär. Trodde inte det skulle va det men när verkligheten springer ifatt en så är det faktiskt jobbigt. 
Men det är bara att acceptera läget och hålla kontakten så mycket som möjligt. 
Men konstigt är det att inte ha dom på samma plats när man varit van vid det hela livet.
Mycket annat som springer ifatt en också just nu och ibland går det neråt och då går det fort så man själv inte hinner med. De är jobbigt och jag känner sån smärta. Varje gång man går ett steg framåt så händer det alltid något som gör att man faller tillbaka två steg. 
 
Min blogg, min skrift!
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Vad heter du?:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

Din blogg:

Din åsikt:

Trackback
RSS 2.0