Torsdag den 18:e februari 2016
17 dagar har gått, 17 dagar av sorg.
Jag tänker på dig hela tiden min älskade son!
Jag försöker leva på som vanligt och sätter på ett leende när man vistas bland människor för att gömma sin smärta och slippa frågor.
Jag har förlorat mitt barn, jag har en ängel i himlen och jag har en urnsättning som väntar.
Livet är fortfarande så overkligt och jag kan inte förstå, jag kan inte förstå, JAG KAN INTE FÖRSTÅ!!!
Jag saknar dig och mitt hjärta gör bokstavligt talat ont! Jag fick EN möjlighet att hålla dig och ha dig i min famn, EN möjlighet att visa hur perfekt du är som du är, EN möjlighet att ge dig all kärlek i världen, EN möjlighet att pussa dig god natt...
Sen va du tvungen att tas ifrån mig, och jag kan på nått sätt inte förlåta mig själv för att det blev såhär.
Vila i frid älskade barn! Du fattas oss❤
Ta hand om varann!
Måndag den 8:e februari 2016
Sitter i bilen utanför skolan och försöker samla ork och vilja till att gå ur bilen.
Det är måndag idag, jag hatar nu mera måndagar, jag hatar att kvällarna kommer, jag hatar att behöva lägga mig i sängen och mötas av mina tankar och verkligheten.
Det är faktiskt såhär min verklighet ser ut.
Hur kan man bolla med sig själv för att klara av att hantera ångestattackerna som kommer med lagom mellanrum?
Jag får panik av att träffa människor som vet om vart vi står just nu.
känns bättre att va bland folk som inte vet.
Men jag kan inte heller undvika alla vi har omkring oss.
Jag har gått sönder!
Min blogg, min skrift.!
Torsdag den 4:e februari 2016
Jag kommer aldrig gå in på detaljer här utan jag skriver av mig i min blogg för att försöka hitta luft och kunna andas.
Mina ögon svider och ilskan jag har i kroppen kan jag inte kontrollera.
Jag orkar knappt bära mig själv men jag måste. Min fina Ebba behöver sin mamma och jag behöver henne.
Det är tack vare henne jag går upp på morgonen även om jag hellre sovit tills den största smärtan försvunnit.
Att försöka hitta en vardag och sätta ett leende på läpparna är svårt i all sorg.
Jag känner mig så arg på alla och försvinner i tankar.
Jag har alltid varit så stark och aldrig låtit någon trampa på mig men nu känns det som jag fått en sån fet känga som jämnat mig med backen.
Jag vill bara kunna gömma mig en stund.
Vet inte hur jag ska kunna tacka er alla för det stöd ni ger men jag hoppas ni vet att vi är oerhört tacksamma för det!
Ta hand om varann.
Min blogg, min skrift.!
Tisdag den 2:e februari 2016
För många är det en helt vanlig tisdag, en ny vanlig vecka som börjat.
Att livet kan se så annorlunda ut för alla minut för minut.
Att livet kan se så annorlunda ut för alla minut för minut.
Jag vet inte riktigt vart jag ska börja bearbeta detta.
Den senaste veckan har varit så intensiv med mycket information, skratt, gråt och sorg.
Beslut som varit tvunget att tas på mindre än 24 timmar, hur vet man att det blev rätt?
Finns det nått rätt eller fel i en sån här situation? Är detta en situation?
Att behöva gå igenom något så hemskt önskar jag verkligen INGEN!
Livet är inte rättvist nånstans och livet blir inte alltid som man tänkt sig.
Även om chanserna och möjligheterna var små önskar jag så innerligt att det fanns något jag kunde göra.
Det känns inte okej att behöva bära med sig något sånt här resten av livet.
Hur kommer man vidare? Kommer man vidare? Hur länge får man sörja?
Om du bara kunde veta hur otroligt ledsen jag är för att det blev såhär.
Du kommer föralltid ha din plats i mitt hjärta och jag älskar dig obeskrivligt mycket!
Du kommer föralltid ha din plats i mitt hjärta och jag älskar dig obeskrivligt mycket!
Att jag fick hålla dig i min famn och se på dig hur fantastiskt perfekt du blev gjorde mig så stolt som DIN mamma!
Jag vet att du har det bättre nu, är frisk och får må bra, men vi saknar dig så oerhört mycket även att jag vet att vi en dag kommer få vara tillsammans igen.
Vi ses i Nangijala min älskade son!
Du är ALDRIG bortglömd och ALLTID älskad!
