♡Bloggen om allt eller inget♡

Sitter och lyssnar på "some say love" vet inte varför... Men den kom upp i huvudet och jag ville lyssna på den.
Ibland kan vissa låtar få en att tänka. Tänska på saker som inte annars tänker på.
Just nu tänker jag på människor jag saknar.
Och jag tänker även på vad jag ångrar i livet och vad jag hade kunnat göra bättre.
Saker man vill nå fram till. Man sätter upp mål för sig själv som man sen aldrig kommer fram till...
Jag har lovat mig själv vissa saker som jag svikit.
Jag vill tillbaka till vissa saker och vissa tider...
Man har så mkt framför sig som man inte vill vara med om.
Ibland tänker jag väldigt mkt på döden.
Döden skrämmer mig idiotiskt mkt.
Fatta... När vi dör.... Då kommer alla leva vidare, sen till slut så kommer jorden sprängas i små bitar.
Då kommer det ALDRIG mer finnas nåt liv mer. Utan det kommer bara va rymden å allt som lever vidare utan några människor. Så sjukt jävla läskigt... Jag blir as ledssen när jag tänker på det, men ändå så måste ja.
Man kommer säkert inte tänka såhär sen när man väl är äldre och levt sitt liv.
Men nu... Jag vill inte dö, jag vill inte åldras och bli gammal. Jag vill inte ligga på sjukhus för att jag snart kommer dö.
NAE FAN HELLER!
Som den här killen som dog ute i Västerlösa för inte så länge sen.
Jag lärde känna honom genom diabetes lägret jag var på.
Vi började prata med varann efter lägrerna också, och kom väl nära varann...
Vi började tycka om varann.
Sen försvann våran kontakt med varann.
Han va 2 år äldre än mig och så får man veta att han dog i en singelolycka. Tur var så dog han direkt och led inte.
Han hade tagit insulin på morgonen men strunat i att äta. (Som är väldigt viktigt när man diabetiker) Vet av egna erfarenheter.
Då blir man lite såhär... Var de bra eller dåligt att vi tappade kontakten..?
Hur hade jag tagit detta om vi fortfarande pratat med varann..?
Jag känner stor sorg för att han inte längre lever, de gör jag.
Man tänker på allt han sa till mig, allt vi sa att vi skulle göra.
Vi var små då men ändå. Sånna saker sitter kvar. Jag har skrivit mkt om honom i mina dagböcker.
Och på platsen där det hände fanns det en bild på honom.
Han såg precis ut som då fast utan glasögon.
Jag mår lite illa nu faktiskt, har bilden framför mig på honom.
Han var ju scout. Så medans vi andra låg inne på rum i huset låg han ute under ett vindskydd bara.
Kommer ihåg en sak han sa till mig.
"Jag vill att du ska ligga här brevid mig under himlen så vi kan titta på stjärnorna"
Sånna saker kommer jag också ihåg.
Å en gång när vi pratade i telefon så satt vi och berättade hur det såg ut i våra rum:P
Allt känns så konstigt. Att en så ung man ska avlida redan nu.
Och nån som man ändå hade tät kontakt med i tidigare år.
De är riktigt svårt att beskriva hur de känns.
De känns overkligt. Man tänker på allt man gjorde på lägret. Vi va dessutom i samma lag.
Jag ser framför mig när vi spelar brännboll te.x hur han springer och hämtar bollen med sina nycklar runt halsen och den där skarfen. Hmm.. Konstigt.
Man tror inte att man ska få va med om vissa saker. Men tyvärr får man det.
Allt de här låter säkert jätte fjolligt, men ja känner att de va skönt att skriva om det.
Nae... allt känns jätte konstigt och overkligt.
På nåt sätt så lever han fortfarande i mina ögon.


Peace EliN